söndag 9 juli 2017

När det går typ bra men inte riktigt...

Förlossningen gick bra. Patienthotell och BB helt okej. Vi har en snäll BVC.
     Ändå känns det som att något gick väldigt snett där i början. I stället för att helamma mitt barn har vi slagits med flaskdelar och ersättningsblandning nästan från start. Rådet från BB var aldrig "amma mycket och ge 10 ml varje gång" (för att ge barnet styrkan att amma själv) istället sattes massiv mängd in dag 6 och 7 (60 ml respektive 70 var tredje timme). Stackars lilla magsäck. Enorm viktökning, nu skulle allt vara bra. Inget ordentligt sagt om utfasning. På BVC hade han droppat igen. In med 30 ml vid varje amning... och sedan dess har det bara ökat. Så vi delammar och jag bär den ständiga frågan inom mig: Varför räcker inte det jag gör?!

BB och hjälpmammor* och alla möjliga konstaterar att barnet har bra tag, suger, sväljer. Eventuellt lite ovanligt många sug innan varje svälj, men nej allt är som det ska.
     BVC-läkaren undrar om jag har intensivammat. Jo, säger jag. Men när jag tänker efter vet jag inte om det nånsin blev utan ersättning. Fast jag ammade mycket de där dagarna när vi inte gav ersättning. (Totalt typ tio.) Så det var nog rätt intensivt... sedan undrar jag ju vad BVC menar och vad BB menar när jag hör och läser annat från Amningshjälpen (en kunnig grupp som funnits sedan 1973).

I efterhand så vet jag... vi skulle ha haft tre veckor på oss att uppnå startvikt men vi fick inte ens två. Det tog mycket längre tid än så att uppnå den också. Och jag skulle ha pumpat som en tok i början för flödet och för att kanske slippa ersättningen. Och vi skulle ha koppmatat, inte använt flaska. Och jag skulle ha slagits mer redan då om utredning för varför barnet inte ökade i vikt med amningen. För mjölk verkar det finnas även om det inte sprutar om brösten.

Barnet somnar efter amning, flaskmatning och lite mer amning. Att lägga ner honom är i stort sett omöjligt. Han vaknar lätt. Utom på natten då han sover som en stock och inte går att väcka om ens tusen säckpipor spelar. Och så var det från start. Tydligen typiskt för ett spädbarn som inte kan sova dagtid. (Men han var rätt så lugn i magen också...) Mer ersättning tros bota allt. Det köper inte jag. Men häromveckan höjde vi dosen på mitt initiativ, för jag orkar inte höra fler kommentarer om att bebisen inte är tjock. Fast överarmarna växer inte ändå... så folk lär fortsätta tro att han är spinkig och inte får någon mat. Trist att inte folk förstår att vi är olika. Han gråter lika mycket när vi lägger ner honom oavsett mängd ersättning.
     Min tandläkare tycker att jag ska hitta tid till mig själv, hinna borsta tänderna och så... Inte så lätt

Det känns som att någon våldfört sig på mitt inre. Och att det bara fortsätter... för jag får höra att vi som föräldrar känner barnet bäst, ändå får man kämpa som bara den för att få gensvar på att undersöka om tungbandet är kort.** Och jag ska försöka kämpa för att utreda om tyst reflux, som kan orsakas av kort tungband men också av mjölkproteinallergi (och säkert en hel del annat). Ett klipp av ett kort tungband kan rädda en hel del, och ju tidigare desto bättre.

Och alla är intresserade av bebisens mående. Ingen av de kunniga frågar egentligen efter mammans (föräldrarnas). Att de lever som i symbios glöms bort. Och mina tankar: händerna värker, jag är helt slut. Äter järn. Efter två månader kommer jag själv på att jag knappt varit i solljus de senaste 12 månaderna. Börjar äta d-vitamin, mår bättre. Bebisen får uppstötningar av sina d-vitamindroppar. Vi byter från oljebaserade till vattenbaserade... ingen skillnad. Önskar jag kunde ge mina kapslar...

Så nu står jag här; Glad över ungen, ledsen över situationen och vet inte riktigt till vem jag ska vända mig. För många tycker att man bara ska acceptera situationen (ja visst, men känslor och kunskap/förståelse går inte alltid hand i hand). Kanske finns det fler där ute som känner sig ensamma och övergivna trots att allt ju "gått bra"?*** Skulle gärna höra era berättelser!


*www.amningshjalpen.se

**Kort tungband syns inte alltid lätt med blotta ögat. Man behöver ofta gå på symptom för att kunna fastställa. Symptom är t ex dålig viktuppgång, snarkningar och reflux hos barnet, ömma bröstvårtor och depression hos mamman. Två symptom räcker för att det ska finnas anledning att kontrollera tungbandet. Detta är det bara två kliniker i Sverige som gör någorlunda bra idag: önh i Mörby och Vasakliniken i Göteborg. Läs mer på www.tungband.se

***Till sist har jag ändå hittat en mamma, genom ett internetforum, som jag vet förstår allt och har ett jämnårigt barn med liknande problem. Och jag tror att det finns många fler...

1 kommentar:

Unknown sa...

Det var 30 år sedan jag hade en bebis, men jag minns det som om det var idag. Man kan känna sig väldigt ensam med allt, och flåshurtiga kommentarer från olika håll om det mesta. Idag tror jag att olika mammagrupper på nätet kan vara bra med tips på hur man får den hjälp man behöver