fredag 10 november 2017

Ingen minimalist eller en bok om hur man murar

De senaste veckorna har sak efter sak gått upp för mig:
-jag ser dåligt och ska ta emot allt stöd jag kan för att ha ett bra liv (har på nära håll sett en människa som vägrar inse sjukdom mm, och det gör ont)
-jag gillar prylar (så länge de inte äter upp mig med sin mängd och uppfyller ett syfte i livet)
-tid tillsammans är bättre än saker tillsammans
-ju mer som växer i min trädgård desto mindre behöver jag köpa (och jag får användning för en hel del hamstrade grejer)
-mer tid i trädgården, mindre tid vid mobilen, mer rörelse, mer att njuta av livet
-min son har världens drömläge med bär, svamp och pinnar inpå knuten (jag också, kommer antagligen aldrig köpa växtstöd, de som redan finns här är inköpta av någon annan)
-behöver någon något som finns i min ägo så ska det hamna hos den personen, gratis eller till ett bra pris (under förutsättning att jag inte behöver saken själv, och då menar jag verkligen behöver)
-jag älskar att läsa och är så glad över att ha funnit en väg att göra det
-mina händer behöver sysselsättas och det är bara att sätta igång med alla idéer om kläder mm, ska bara fixa nålar för synsvaga så har jag hela behovet täckt.

Vi har så vitt vi känner till bara ett liv och det livet ska vara fyllt av lycka och inte störa andra. Det ska vara harmoni, gemenskap och lägga grunden för kommande generationer. Nej, prylar gör en inte lycklig, men i en tid när man tror att det digitala och det elektriska är en självklarhet, så känner jag att jag vill gå emot det. Jag tror på att inte göra för stora fotavtryck, men jag tror också att med den osäkerhet som råder i världen, så är det inte fel att försöka ha planerat för att överleva och utvecklas ha bilder, böcker mm i fysisk form. Inga överdrivna mängder, men så att man kan visa "detta är din farmor" eller "här är en bok om hur man murar*...

torsdag 9 november 2017

Biblioteket - min räddning

Min syn har blivit allt sämre, egentligen inte rent läsmässigr men ljudmässigt vilket påverkar läsandet. Är texten gul och bakgrunden svart kan bokstäverna vara hur små som helst, men vit bakgrund är katastrof. Näe jag slutligen medgav detta för mig själv tog jag mig till stadsbiblioteket och pratade med en bibliotekarie som hjälpte mig att få tillgång till Legimus (tal- och punktskriftsbiblioteket). En ny värld har öppnat sig, böcker jag aldrig trodde att jag skulle kunna läsa finns plötsligt fullt åtkomliga, och det går att önska fler! Nu ska jag bara få ordning på det för studiernaa skull också, så att ännu mer kufisk litteratur kan äntra scenen och berika såväl mitt som andras liv.